Vi bygger om receptionen

Irländsk effektivitet och förmågan att hantera konsekvenserna.

Hostellets reception ska byggas om. Flyttas fram en meter och passas in i en ... . Alla sladdar rycks ut och vi väntar på hantverkare från landsorten. Vänner till vänner till hostelägarna som troligtvis är skyldig någon en tjänst. De kommer sent och börjar såga och fixa. Är tvugna att vänta på elektrikerna för att kunna fortsätta, så verktygen läggs ned. Elektrikerna kommer från landsorten och är vänner till någon som är skyldig någon en tjänst. De jobbar hela dagen och alla sladdar är nästan på plats. Tyvärr kan de inte koppla in telefonerna eller återinstallera datorerna, de har inte rätt kunskaper. Snickarna kommer tillbaka och börjar arbeta dagen efter, samtidigt kommer datakillen och försökler installera datorer samtidigt som snickarna sågar isär de bänkar där datorerna är placerade. Vi checkar in gäster från en tillfällig reception på andra sidan av den rymliga hallen. Där har vi dock ingen dator eller telefon, så för att se hur mycket gästerna ska betala eller om de har bokat ett annat typ av rum dagen efter måste vi trampa genom sågspån, undvika hålet i golvet och gå in till datorn på kontoret. Printern är urkopplad så vi kan inte ge kvitton eller skriva ut bekräftelser på bokningar, just nu. Datakillen fixar en fungerande station vid den nu färdiga receptionsdisken. Det finns nu tre stationer att arbeta ifrån. Eller ska, bara en dator är inkopplad. Benutrymmet på en av platserna är ungefär 40 centimeter. Vi frågar hur det är meningen att man ska ha sin stol och ägaren visar med händerna hur man ska knöla in benen i hörnet. Han inser det omöjliga och snickaren ökar utrymmet genom att såga upp ett hål i den nya receptionsdisken.

Printern funkar bara från datorn på kontoret. Telefonkillen har ännu inte synts till. Nu är det helg och allt arbete ligger nere. Snickarna, elektrikerna och datakillen har åkt hem. Målarna bor på hostellet över helgen, men målar inte.

Det är fredag och 175 av 200 sängar upptas av walesiska rugbyfans. Det är match i Dublin mellan Irland och Wales på söndag. Folk kommer genast ner från rummen igen och undrar om det är normalt att inte ha varmvatten. Vatten- och värmeingenjörer kommer, men de kan inte göra något för problemet är ute i gatan. Utanför gräver tre glada irländare för glatta livet för att laga en trasig vattenledning. Nu har de stängt av allt vatten och walesarna går till puben utan att borsta tänderna. De är ganska glada för Wales ska vinna matchen på söndag.

Vatteningenjörerna kommer tillbaka när vattnet är på igen. Mest för att säga att på grund av typen av värmepump och byggnadens storlek kommer det att ta två timmar innan vattnet är tillbaka. Två timmar är okej, Wales är på puben och lär inte komma tillbaka å det närmaste. Varmvattnet kom inte tillbaka alls.

Lördag kväll, varmvattnet ska vara tillbaka inom två timmar. Men det har gått två dagar?! Undrar någon och de får pengarna tillbaka. Vatteningenjörerna kommer tillbaka och fixar i en halvtimme. Vi kan bara vänta säger de och förklarar hur vattnet måste pumpas upp och ned i byggnaden innan det är varmt och har nog tryck. Efter två timmar finns det inget vatten alls. Gatuarbetarna har stängt av igen och fortsätter jobba. Brandkåren kommer och fyller vattentanken. 24 timmar ska det räcka och inom kort ska det också vara uppvärmt.

Söndag morgon och fortfarande ingen varmvatten. Vi eskorterar morgontrötta walesare över till hotellet bredvid där de får låna duscharna i ett par rum innan hotellgästerna anländer. Wales förlorar matchen. Vi köper äpplen och godis och bjuder folk på det. Många blir glada och bara några ber om pengarna tillbaka för vattenlösa nätter på hostel. Chefen går ut till vattenpumpen och upptäcker att den är avstängd. Hon slår på den, ringer några samtal och vatteningenjörerna kommer inte. De stängde av pumpen på lördagkvällen när de letade fel. Chefen är röd om kinderna och vill krypa in i ett hörn av receptionen och aldrig mer komma ut. Vatteningejörerna säger att det inte är deras fel att de glömde slå på pumpen igen. 15 timmar förlorade och bara att lägga till på väntetiden på att varmvattnet ska komma tillbaka.

Måndag morgon och årets hittills mest fullbelagda helg är över. Varmvattnet är tillbaka.

På tisdagen kommer golvläggaren. Han kommer från landsorten och är gammal kollega till ägaren som tidigare var chef för en golvbutik.Någon är skyldig någon en tjänst. Golvläggaren breder ut den parkettliknande linoliummattan och skär runt skåp och bänkar bakom receptionen. Det blir ljust och snyggt men inget kan någonsin flyttas för då matchar inte golvet. Sedan kommer datakillen och installerar alla datorerna. Golvkillen har av misstag ryckt ut nätverkssladden som är tejpad längs insidan av recetionsdisken och tills vi upptäcker det kan vi inte få datorerna att fungera. Telefonkillen har ännu inte synts till. Musikanläggningen är inte inkopplad men ur den lilla CD-spelaren på bänken hörs José Gonzales spela gitarr och mumla sånger.

Tisdag eftermiddag och lugn råder. Som om ingenting hänt. Wales är hemma igen, en grupp universitetsstudenter från USA anländer och jag lär fransmannen Pascal att koka ris. Genom att peka på de franska instruktionerna på baksidan av paketet. Han skrattar sitt hesa skratt och jag undrar hur han levde sina tre år i djungeln på nya Kaledonien. Amerikanerna undrar över Wireless internet och jag förklarar att det har vi här och säljer en liten biljett. Inget nätverk upptäcks och jag ger pengarna tillbaka. Datakillen kommer imorgon.

Någon gång ska receptionen målas. Då måste allting tas bort och tejp sättas kring den nya receptionsdisken.