En vecka i Europa - liten reseberattelse

Allt nytt man får se när man flyger rea-flyg till obskyra flygplatser är egentligen väldigt intressant. Nu har jag varit på besök i Bergamo. En charmig liten stad alldeles nära Milano. Mot kvällningen när jag anlände skulle buss no 14 ta mig till ett hostel vid stadens rand. Min jakt på denna svårfunna buss slutade med att en annan busschaufför på en helt annan busslinje helt sonika tog sin buss (inkl väntande tant) och skjutsade mig till rätt ställe. Där dessutom andra väntande resenärer försåg mig med rätt sorts biljett.

Bevis på att jag är Sthlm-kaffe-med-mjölk-skadad fick jag redan tidigt på morgonen på hostellet där jag glatt stoppade i min frukostpolett och tryckte på latte - och fick en fin kopp varm skummad mjölk. Med (det här är beviset på att skadan inte har förlamat min handlingsförmåga) 'så här brukar jag alltid göra'-minen påklistrad gick jag snabbt till kaffemaskinen en bit bort och köpte en kopp espresso som jag till synes vant blandade i mjölken. Och fick mig en svensk kaffe latte.

I Milano träffade jag min gamla kompis Elena, en bekantskap från när jag var i Italien med familjen en gång på 80-talet. Hennes familj har nu en kaffefirma och min stolt lätta weekendbag blev genast tyngre av x-antal varuprover. När hon nogsamt förhört sig om vilken typ av kaffeapparat jag hade hemma och fnyst lätt åt min elektriska bryggare gick hon dessutom och köpte en riktig espressopanna till mig. Så nu kära vänner är ni varmt välkomna när som helst på en gudomligt god kopp kaffe.

Jag åkte vidare mot Genova och sammanstrålade där med Antje och Florian - två av de fem jag skulle spendera helgen med i Ligurien. Norskan, Ingrid, väntade redan på oss i sitt fantastiska chateau i byn Dolce Aqua, en liten bit från Ventimiglia. Kristijan, kroaten, damp in på fredagsmorgonen rufsig och utmattad efter en lång bilfärd - och dessutom - en natt sovandes i bilen. Han hade anlänt sent, letat efter huset men sedan gett upp och lagt sig att sova, ungefär - det här var den sköna upptäckten på morgonen - 50 meter från ytterdörren. Vår sista medlem i denna grupp, Karen, kom åkandes från Nice senare på kvällen. Då chockad utan all sin packning för ett år i Brasilien. Denna levererades tack och lov dagen efter.

Vi åt prisvinnande pizza, drack kroatiskt vin, vandrade upp via Dolorata, åt kanin och jordgubbar med glass och solade oss på terassen. Jag lovar att vid första bästa tillfälle laga gudomlig pastasås med zucchini, numera benämnd Sugo a la Floriana efter sin skapare.

Min kartläggning av hockeyfrillans benämning i olika länder fortsätter och denna resa gav mig ytterligare två: I Norge heter det hockeysveis och kroaterna kallar denna underbara frisyr fotbollerka.

Vi avslutade var helg med en gemensam frukost på måndagen innan folk begav sig åt olika håll. Kristijan körde mig och Ingrid till Nice där han och jag sedan hade ett av dessa 'samtal man minns' över en kopp espresso. Solen stekte och jag begav mig vidare mot Marseille och Aix-en-Provence där jag bodde hos min kompis och kursare Mireille som numera huserar där. På tåget mötte jag en armenisk operasångare som hade starka likheter med Mr Bean. Men, trevligt hade vi och han bjöd mig på smörgås och äpple.

Tillbaka i Marseille var jag hejdlöst sen till tåget som skulle ta mig till Montpellier och flyget till London. Biljettautomaten tog inte utländska kort och mina euros räckte inte till den tia extra det kostar att köpa biljett på tåget. Men till slut, 30 sekunder innan taget skulle aka, följde stationsvakten mig till konduktören och förklarade läget. Jag fick gå på. Till min stora chock visade sig mina pengar inte räcka ens till biljetten, men efter några minuters fipplande tog han mina sista slantar och stoppade i fickan. Förutom mina Merci Monsieur var det enda jag kunde komma på att säga Vive la France - men jag hejdade mig i sista stund, det hade ju bara varit för patetiskt.

Busstationen i Montpellier upptogs av stadens alla hemlösa som fick sig ett mål mat, plus ett par förvirrade ungdomar som inte hade sett att sista flygbussen redan hade gått. Vi delade en taxi. Ryan Air flighten var en trevlig tur tack vare tre käcka glittriga brunbrända brittiska stewards.

Londons tunnelbana går inte på natten, så två nattbussar och en lång promenad senare (fantastiskt vilka människor man möter 3.30 i Bayswater - folk med gula västar och kartor som visar varenda gatubrunn i stan) pustade jag in på min ungdomsgård till hostel. Där var det ingen som sov, utan festen var i full gång. Jag tog mig dock ett par timmars sömn för att dagen efter spendera förmiddagen på det helt fascinerade Tate Modern (nu vill jag träffa Lars Nittve ännu mer). Denna enorma industribyggnad rymmer så otroligt mycket bra konst!(Kulturklubben: De visar filmen om när Robert Smithson bygger den stora grusspiralen i vattnet!!). Min favorit är en skylt ("Truisms") av Jenny Holzer där olika budskap rullar förbi - typ bara saker hon tycker.

Lite shopping och fika med en serbisk väninna toppade min resa, innan jag rusade mot flyget hem.